Logotypen för denna webbsida Till startsidan
Start för innehåll

Skrivartävlingen 2015

Nu är vinnaren i årets skrivartävling på BibliotekMitt.se utsedd! Och vinnaren är...

Skrivartävling 

Hanne Beck Johansson, 14 år från Torvalla, Östersund!

Juryns motivering lyder:

En driven berättare med ett nyanserat och spännande perspektiv, som tolkar temat "krasch" på ett nytt och personligt sätt.

Juryn lämnade också ett hedersomnämnande till Ellen Frändén, 15 år från Östersund, med motiveringen:

Fångar ett dilemma på ett bra och känslofullt sätt!

Nedan kan du läsa den vinnande novellen, skriven av Hanne Beck Johansson

Allt var bara en krasch

Hon lämnade sin far tre gånger.
   Första gången hade hon som liten smugit ut i natten, fnissande över att vilket äventyr, hon skulle ge sig ut i världen. Hon hade gått vilse, men såklart de hittade henne, det var alltid någon som var där för att rädda henne, det visste hon ju.
   Andra gången började det med att hon bara stod vid fönstret som vette ut mot världen, folkmassorna och ilskan. Hennes far hade sagt att hon inte skulle stå för länge vid fönstret, annars kan dom se dig. De ville göra henne illa, sa han.
   Fel, det är dig de vill åt, far, så varför göra mig illa, när det är dig de vill ha, hade hon tänkt när hon tittat ut. Hon hade varit naiv.
   Hon hade dittills inte hört vad de här människorna ropade, man hörde inte det om man var på andra sidan huset, så då när hon hörde orden skjuta genom glaset och för första gången förstod vad de sa, kunde hon inte tänka något annat än de har rätt, de har ju rätt, varför. Dom kallade honom mördare, lögnare, fegis för att han inte kom ut, terrorist, brottsling, mördare, dom kallade honom rätt och fel saker.
   Hon stod och hon lyssnade. Hennes far ropade på henne, letade efter henne i det stora huset.
   Han dök efter många minuter upp i dörröppningen bakom henne. Han suckade.
   ”Kom, det är mat nu.”
   Hon rörde sig inte.
   ”Liv, du vet att du inte ska stå så nära fönstret.”
   Hon stod där hon stod. Han försökte igen.
   ”Liv, låt dom hålla på, det kommer vara över om några veckor, kanske månader, men vi kommer vara borta vid det laget. Oroa dig inte. Dom kommer sluta.”
   Han lät tystnaden sträcka ut sig. Som om han inte hör skriken, protesterna, tänkte hon. Men hon hörde. Och han väntade på att hon skulle säga 'jo, men..' och han skulle säga 'det är okej' hon skulle säga 'jo, men, far...' igen och han skulle säga 'kom nu' och faran skulle vara över, hon skulle komma tillbaka. Men hon hörde. Och hon tänkte det är dig de vill åt, far, så varför göra mig illa, när det är dig de vill ha, och hon slängde upp den tunga trädörren till vänster om sig och hon sprang nerför den mörka trappan och han skrek 'Liv!' och han lät ännu mer rädd när han skrek 'Liv! Nej, nej, kom tillbaka!' när han hörde hur hon öppnade dörren.
   Gårdsgrinden var stängd men grusplanen fylld med poliser som stod och skyddade människan de visste var den onda. Han ropade på henne från dörren men hon klättrade över den meterhöga grinden för hon hade alltid varit bra på att klättra, det hade han kärleksfullt skrutit om för farbröderna när hon varit liten, och poliserna hindrade henne inte, för hon var ju den ondes dotter, varför skydda henne, det var ju han vi skulle skydda, inte hon, och om hon nu så gärna vill så kan vi ju inte hindra henne, det kan ju inte vara så farligt.
   Folk skrek, för de såg henne nu, de såg dottern. De ser mig nu, tänkte hon.
   ”Liv! Nej, kom tillbaka Liv, de- de kommer döda dig!”
   Men mor hade ju alltid sagt 'du lyssnar aldrig på honom när du verkligen behöver det' så hon hörde det inte förrän hon hoppade ner i hatet och slagen. Kraschen kändes i hela kroppen, som stötar genom kroppen om och om igen, den andre fränare än den förra. Det var slag i huvudet, skrik i örat, blinkande rödljus, kroppar, kroppar som tryckte och ryckte i hennes armar, ben, hår, ansikte, linne. Det var skrik tills hennes huvud var fullt av dom och hon inte kunde höra något från utsidan för huvudet var för fullt, alldeles för fullt. Och kroppen bultade med chocken som gjorde allt så glasklart, men hon glömde bort det förra slaget när nästa kom.
    Det var så självklart när hon stått i fönstret att människan styrdes av sin moral, sin känsla för rätt. Hon visste ingenting om rädsla då, ingenting om ilska och vad den kunde krossa. Vilka linjer som kunde bli irrelevanta när ilskan fick en högre röst.
   Dom hade försökt hålla henne borta från artiklarna, avslöjandena, vittnena. Far hade slutat lägga tidningen på det lilla bordet i vardagsrummet när han läst klart den, bredvid kaffemuggen som han brukade. Hon skulle leta igenom soporna sen på förmiddagen, när kokerskan var upptagen med att laga middagen. Hon skulle leta efter artiklarna hon hade velat läsa, men på förstasidorna skulle hon se sitt efternamn. Sedan sin fars förnamn och sedan hela artiklar med bilder på fabriker som man inte fått gå in i, och en massa ord, gifter, låga löner, försvunna dokument, skjutning, kemikalier, pengar, död, död, död, utpressning, dödsfall, tusentals arbetare, sjukdom, stora summor, gömställe, polisen, hemligt och inga kommentarer. Och hon hade tänkt ursäkter, glömt saker hon hade sett (han hade varit borta hela den kvällen, hon hade sett ett whiskyglas dagen efter den artikeln, städerskan hade viskat så hon vet inget? och jag har hört... till kokerskan) och undvikit tidningarna i kioskarna när hon var i staden. Hon slutade tänka på det, men fortsatte läsa tidningarna, tills den kvällen hon såg bilder, bilder på arbetare, hennes fars kommentarer hon hört honom uttala tryckta svart på vitt, kartor med röda markeringar, dokument med siffror, och samma kväll hade hon smugit ut på husets uppfart med tidningen och tagit med en tändare. Morgonen efter ångrade hon sig, och vid frukostbordet sa hennes far inget om den svarta fläcken med aska utanför garageporten som var fullt synlig från deras platser.
   (Hon lämnade sin far tre gånger)
   Rödljus blev tydligare genom tumulten, och ljuden avtog långsamt och det enda som tillslut var kvar var en stor, röd lampa som blinkade i takt med smärtan i hennes armar, ben, lungor, bröstkorg.

Fars vanligen välkammade, svarta hår var rufsigt och i ögonen rev känslor som dök upp och försvann i omgångar. Hans mun rörde sig, i början långsamt, men sedan allt snabbare. Hon hörde men orden flöt som seg honung genom hennes huvud. Hon bultade, hela hon bultade och hon undrade ifall det hon låg på var så hårt eller om det bara var hennes kropp som var så skör och öm. Hon kom ihåg men minnena var tomma och hennes synbild blev suddig igen men nu av tårar som varmt rann nerför hennes kinder. Någon torkade bort dom med tummen och hon såg nu att de vita väggarna, de små facken och den lilla bänken far satt på tillhörde en bil. Ett rött kors.
   ”Du skulle inte springa iväg, Liv, du lyssnade inte.”
   ”Mamma sa alltid att jag aldrig gjorde det.”
   Hennes röst var så hes och så skrovlig att hon inte trodde att han hörde vad hon sa. Det knöt sig i lungorna och det gjorde så ont och smärtan var så stark och klar mitt i allt det vita och rena och hon minns att imorse hade han sagt åt henne att städa sitt rum.
   ”Liv gör inte det där igen, hör du, aldrig igen.”
   ”Jag vill inte.”
   Hennes röst lät långt borta men hon trodde att han hörde för hans ansikte skårades och smärtan var som inristad i linjerna runt ögonen och ögonbrynen och munnen. Han sa något men hennes bröstkorg skar sig igen och andetaget och smärtan överröstade hans ord inne i hennes huvud. Han la en varm hand på hennes arm och det bultade i den men hon sa inget.
   ”Vi ska komma härifrån, okej Liv? Vi ska inte stanna här.”
   Hon tittade på honom och hennes läppar var ihopklistrade och smärta samlade sig i en klump i svalget och det kvävde, kvävde henne långsamt. Hans ansikte kläddes i oro och han lutade sig närmare men hon var inte säker för den där dimman skymde och spred sig och fingrarna kändes borta och det var så kallt, så kallt.
    Hon lämnade honom för tredje gången i en kall dimma.

Sidansvarig: Kerstin Ydrefors

Foto: Sandra Lee Pettersson