Vad har Arvidsjaur, Berg, Härjedalen, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund gemensamt? Sydsamiska!
Den första samiska språklagen (1999:1175) trädde kraft den 1 april 2000. Den gav samer rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar. Den gav också samer rätt till barn- och äldreomsorg på det egna språket.
Dessa rättigheter var dock begränsade till ett s.k. förvaltningsområde som innefattar Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner. I praktiken betydde det att sydsamiska språket uteslöts eftersom inga sydsamiska kommuner finns med i förvaltningsområdet.
En ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk (SFS 2009:724) gäller i Sverige från och med den 1 januari 2010. Regeringen överlämnade i mars 2009 propositionen 2008/09:158 Från erkännande till egenmakt - regeringens strategi för de nationella minoriteterna till riksdagen. Den 10 juni 2009 godkände riksdagen regeringens förslag till ny lag. Den nya lagen ersätter den tidigare lagen från år 2000.
Införandet av denna lag innebär att också sydsamiskan omfattas av språklagen eftersom förvaltningsområdena för samiska utvidgas med 13 kommuner.
De 13 nya kommunerna är: Arvidsjaur, Berg, Härjedalen, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund. Därmed gäller lagen också för sydsamiskan. Kommuner som sedan tidigare ingår i förvaltningsområdet är Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna.
Berörda kommuner får statsbidrag för de merkostnader som de nya bestämmelserna medför. Även andra kommuner än de nu utvalda ska ha möjlighet att ansluta sig frivilligt till ett förvaltningsområde.
Lagen stadgar att det allmänna ska främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt.
Förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor.
Lagen stadgar också att enskilda har rätt att använda finska och samiska vid sina skriftliga kontakter med Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Försäkringskassan, Skatteverket, och Diskrimineringsombudsmannen i ärenden i vilka den enskilde är part.
För att stärka det samiska språket utökas också tillgången på integrerad samisk undervisning från och med 2010 (integrerad samisk undervisning anordnas i kommunala grundskolor och innebär att elever kan få undervisning med samiska inslag och undervisning i samiska utöver modersmålsundervisning i samiska).
Den 1 juli 2009 infördes också en ny språklag (SFS 2009:600) i Sverige. Regeringen lade fram propositionen Språk för alla - förslag till språklag den 12 mars 2009 och den 28 maj 2009 godkände riksdagen regeringens förslag om en språklag.
Syftet med lagen är att ange svenskans och andra språks ställning och användning i det svenska samhället. Språklagen slår fast att svenska är huvudspråket i det svenska samhället, men stadgar samtidigt att det allmänna har en skyldighet skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Samiska är ett av fem nationella minoritetsspråk i Sverige.
Lagen säger också att alla som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket.
/text ur artikeln Svenska lagar om minoriteter och minoritetsspråk av Sanna Kuoljok
Samerna tillhör världens ursprungsfolk, ett av flera tusen folk runtom i världen som räknas till urbefolkningarna. Gemensamt för ursprungsfolk är att de levt på samma plats genom historien före det att länderna invaderats eller kolonialiserats. De har egen kultur, eget språk och egna sedvänjor som skiljer sig från samhället runtomkring.
Ursprungsfolk hålls samman genom sin identitet, uttrycket för kulturen, språket och traditionen.
Identiteten hör alltid samman med ett geografiskt område, de historiska banden med den miljö som folken levt i, använt och brukat. Att tillhöra ett ursprungsfolk innebär inte alltid att man lever på landet och livnär sig på samma sätt som förfäderna. Tvärtom lever många i städer precis som andra. I städerna sadlar man inte längre hästen för att ta sig till jobbet och det gör inte ursprungsfolken heller. Världen ändras och en anpassning sker.
Ursprungsfolken behåller vissa traditioner medan andra ändras med tiden. Identiteten är – precis som hos alla – under ständig förändring.
Oftast är ursprungsfolken i minoritet i de länder där de bor, men i Bolivia, Guatemala och Peru utgör de hälften eller mer av ländernas invånare. I USA, med en befolkning av 290 miljoner människor, bor omkring 1,6 miljoner personer som räknas till ursprungsfolken i landet. Det är indianer, inuiter och hawaiianer.
FN:s arbetsgrupp för ursprungsfolken höll sitt första möte 9 augusti 1982 vilken också är ursprungsfolksdagen i världen. Sedan 2002 träffas representanter för ursprungsfolken i FN:s permanenta forum för ursprungsfolk.
Den 13 september 2007 antogs urfolksdeklarationen av FN:s generalförsamling med 143 ja-röster mot 4 nej-röster (USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien). Urfolksdeklarationen anger en miniminivå för hur urfolksfrågorna bör behandlas i de olika länderna, men deklarationen är inte juridiskt bindande.
/ text från samer.se - Om Sápmi
Under sommaren har jag stött på flertalet turister som undrat över de tvåspråkiga vägskyltar de stött på i bland andra Åre och Strömsunds kommun. Svaret är att flera ortsnamnsskyltar kompletterats med sitt motsvarande namn på sydsamiska, som en del i att synliggöra språket.
Det viktigaste för att rädda ett språk från att dö ut är att samhället skapar förutsättningar för talarna att tala språket och lära sina barn. Det kräver en nationell politik som erkänner och skyddar minoritetens språk och ett utbildningssystem som verkar för modersmålsundervisning.
Det kräver också att en social och politisk miljö som uppmuntrar flerspråklighet och användandet av minoritetsspråk så att det blir en tillgång att tala ett sådant språk. I västvärlden har man länge betraktat flerspråkighet som ett undantag och enspråkighet som det normala, men globalt sett är det faktiskt klart vanligare med barn som växer upp med flera språk.
Språket har en viktig sammanhållande funktion och stärker den enskilde individen. Språkverksamheten i en förvaltningskommun kan ha som mål att motverka diskriminering och utsatthet på grund av etnicitet eller tillhörighet till nationell minoritet. Man ska kunna lära sig språket, använda det och utveckla både sitt modersmål och en kulturell identitet.
De nationella minoriteterna har under olika perioder varit utsatta, marginaliserade och kränkta. Det finns en mörk historia med bland annat rasbiologisk forskning, tvångsassimilering, tvångsförflyttningar, tvångssteriliseringar och barn som togs ifrån sina föräldrar när de började skolan och fick inte längre prata på sitt eget språk.
Genom språket skapas förutsättningar för inflytande och delaktighet. Den nya lagen ger nationella minoriteter rättigheter men det krävs att grupperna tar för sig och själva påverkar sin situation. Politiskt deltagande, samråd och alla former av engagemang ska uppmuntras.
Egenmakt
är ledordet och med det menas att de nationella minoriteterna ska få verktyg och förutsättningar för att forma sin egen framtid
Synliggörande, delaktighet och möjlighet är viktiga ledord. Det jobbas kontinuerligt med att erbjuda möjlighet till fördjupade kunskaper i de aktuella kommunerna, här är ett axplock:
Bra länkar och källor till artikeln!
Gaaltije Sydsamiskt kulturcentrum i Östersund
Sápmi Samiskt informationscentrum
Giron Sámi Teáhter - (recension av föreställningen Rövarsilvret hittar du här! )
/Sammanställt av Sofie Åberg
Foton: Samisk flagga samt man och ren är lånade från Sápmi
Mcs
Mcs
Medarbetare: Huosi, Per Ingvar ; Utsi, John Erling
Mcs
uMcs
Mz
Medarbetare: Carlén, Staffan
Ib-c
Medarbetare: Juel, Thérèse ; Seger, Torgny
Fue
F
ugHuea
Medarbetare: Jåma, Bengt Åke
Mcs
Qdf
Inz Thomasson, Nils
Besökarnas kommentarer