Här är du: Startsida » TIPS & ARTIKLAR » Glasklart!

Glasklart!

Ni vet det där som vissa säger att glas fortfarande är flytande även när det ser stelnat ut och att det är därför som glasrutor i gamla fönster är tjockare nedtill? För att de långsamt rinner nedåt? Det är en myt... Glaset i rutorna munblåstes och kunde därför bli lite olika tjockt. Man hade helt enkelt för vana att sätta den tjockare delen nedåt i moteringen. Men lite magi finns det nog i glas i alla fall...

Kemi är spännande!

Glas är en amorf produkt som framställs genom att sand och alkalier smälts samman med till exempel kalk och blyoxid.

Nu förstod jag knappt själv vad jag skrev så jag ska bena ut det lite... När en vätska övergår till fast form är det vanligt att det sker genom så kallad kristallisation - atomerna ordnas i ett visst mönster. Ett amorft material får man om man hindrar kristallisationen, varvid atomerna inte hinner ordna sig i det kristallina mönstret. Då får man något som kallas för amorft tillstånd.

glas skopat glas Ett amorft material saknar en bestämd smältpunkt. När det handlar om glas rör det sig snarare om ett smältintervall där glaset blir mjukare och mjukare för att till sist övergå till flytande form. Detta intervall ligger mellan cirka 520 grader Celsius - 800 grader Celsius. Om du besöker en glashytta ligger temperaturen inne i glasugnen på ungefär 1000 - 1100 grader Celsius. Avsvalnandet sker relativt snabbt när man avlägsnar en klump glas från ugnen, men det amorfa tillståndet gör ändå att glasblåsaren har möjlighet att bearbeta materialet i ett antal sekunder.

Grunden i glas består av glasbildare, flussmedel och stabilisatorer:

Glasbildaren är typiskt sand - vanligast kvartssand.

Flussmedel är något som påverkar glasets smälttemperatur och egenskaper - soda (natriumkarbonat), pottaska (kaliumkarbonat).

Stabilisator tillsäts för att förstärka vissa egenskaper eller hämma vissa kemiska reaktioner som exempelvis kan få glaset att vittra sönder - kalksten (kalciumkarbonat), blymönja (blyoxid).

Glas kan uppstå i naturen genom förglasning av sand under stark upphettning. Blixtnedslag kan orsaka fenomenet och "stenen" Obsidian är i själva verket lava som genom vulkanisk aktivitet förglasats.

När man färgar glasmassa använder man sig av olika metalloxider:

Orange - selen, kadmiumsulfid

Blått - manganoxid, koboltoxid

Grönt - kromoxid, kopparoxid

"Guldrubin" Rött - guldklorid, manganoxid

Svart - manganoxid, järnoxid, kromoxid, kopparoxid

Människa och glas

Ca 8000 år f.Kr i Mesopotamien lyckades man skapa förglasade ytor på lerkärl, en sorts glasyr. Ungefär 2000 år senare skapades föremål i rent glas, då genom att man gjöt amuletter och dekorationer i lerformar eller skapade små kärl (flakonger) genom att varmt glas lindades kring en lerkärna som sedan knackades bort. Glastillverkningen skedde i Mesopotamien, Fenicien och Egypten.

Det indoeuropeiska folkslaget Hettiterna var skickliga inom metallurgi och lyckades framställa järn ur malm. I och med järnets intåg tog glashantverket så småningom språnget från det gjutna till det blåsta då glasblåsarpipan i järn kom till. Järn har en smältpunkt vid 1535 grader Celcius, varför ämnet lämpade sig väl för att arbeta med hett glas vars smältpunkt är flera hundra grader lägre.

Ungefär år 50 f.Kr tog glasblåsningen form. Dåtidens glas var dock inte helt transparent och ofärgat som vi kanske är vana vid att se vinglas från Orrefors idag. Det var grumligt och hade en brungrönaktig nyans. Detta berodde på att man vid blandandet av glasmassan fick med en hel del föroreningar i form av metalloxider naturligt förekommande i den sand man tog från naturen. Det skulle dröja till 1300-talet då venetianska glasarbetare kunde skapa "Christallo", ett med den tiden mätt klart och ofärgat glas men i våra ögon ett mjölkgrått, orent glas. Under 1500-talet och under flera hundra år var Venedig överlägset i glasframställning.

Till Sverige kom glaset via handelsvägar och plundringståg och redan på 400-talet e.Kr har man återvunnit glaskross som smälts och formats till pärlor. Troligtvis importerades hantverkskunnandet inom det blåsta glaset från redan etablerade orter i Europa. Under 1500-1600-talen uppstår en mängd mindre glashyttor i Sverige där man blåste "venetiansk kristall".

Glasbruk har funnits i Sverige sedan mitten av 1700-talet med Kosta (Kosta Boda) glasbruk. Fler bruk som exempelvis Boda, Orrefors, Pukeberg och Åfors glasbruk tillkom i slutet av 1800-talet.

Under 1900-talet blev studioglashyttorna en frekvent förekommande verksamhet - mindre hyttor där man blåser glas i mindre serier och/eller unika konstpjäser.

I Jämtland har vi två studioglashyttor - Storsjöhyttan och Åre glashytta.

Vackrare vardagsvara

"Jag har fått ett glasbruk på halsen" lär affärsmannen Johan Ekman skämtsamt ha beklagat sig i ett brev till Svenska Slöjdföreningen strax efter sitt köp av Orrefors glasbruk 1913. Syftet med brevet var att förhöra sig om föreningens idéer om att värva konstnärer till industrin.

glas simon gate Ekman hade köpt upp Orrefors bruk inte på grund av glaset utan för de rikliga skogar som hörde till området, då han även ägde en cellulosafabrik i nordöstra Småland. Dock kom han och den tillsatte direktören för bruket, Albert Ahlin, att fatta tycke för glas. Ahlin bestämde efter ett par månaders anställning att bruket skulle få en ny inriktning - tillverkning av exklusivare kristallglas vid sidan om brukets tidigare produktion av fönsterglas och praktiskt hushållsglas. Därav intresset för konstnärer och formgivare.

Satsningen låg i tiden då Svenska Slöjdföreningen skrek efter förnyelse inom glashantverkets uttryck under devisen "vackrare vardagsvara". Föreningen var en av de rörelser som bildades för att slå vakt om hantverksskicklighet och kvalitet; "... för att förbättra svenska hantverks- och industriprodukter genom samarbete med konstnärliga krafter, för att förbättra kulturen i hushållen och verka för att höja den allmänna smaknivån" (citat ur Design: 1900-talets pionjärer / Sparke). Och förnyelsen kom, tack vare en form av intimt samarbete mellan begåvade konstnärer och skickliga hantverkare, något som Orrefors och Kosta glasbruk utvecklade. Två konstnärer som kom att utmärka sig och ta Orrefors glasproduktion till nya höjder var Simon Gate och Edward Hald. Där Gate hade ett barockt och frodigt bild och formspråk var Hald, som studerat under konstnären Henri Matisse, mer modernistisk.

Gate och Hald utvecklade glastekniker som utmanade både form- och färgspråk och graverade och slipade ytor. Duon satte svenskt glas på världskartan i och med en berömd utställning i Paris år 1925.

Bland andra konstnärer och formgivare som sedermera utmärkt sig inom svenskt glashantverk i bruksmiljö hittar vi Vicke Lindstrand, Gunnar Cyrén, Sven Palmqvist, Eva Englund, Erika Lagerbielke, Bertil Vallien, Ulrika Hydman Vallien, Ingegerd Råman, Ingeborg Lundin, Åsa Jungnelius, Margareta Hennix och Kjell Engman. För att nämna några!

Några svenska namn på studioglashimmeln är Ulla Forsell, Åsa Brandt, Ingalena Klenell och Helena Gibson.

Filmklipp ovan - Ingalena Klenell i ett samarbete med Beth Lipman, vid Museum of Glass i Tacoma, USA

Konjunkturer och överlevnad

glas barn blåser Inget är okänsligt för förändring, inte heller glasindustrin. Åfors glasbruk upplevde tidigare i år varsel och hot om nedläggning, allt på grund av en världsekonomi i gungning. Många av de stora bruken har upplevt perioder av ömsom tillväxt, ömsom nedskärning.

Stora delar av gamla bruksbyggnader har fått återvinnas som lokaler för annan verksamhet, ett gott exempel på detta är Pukebergs glasbruk där glasblåsning bedrivs i liten skala och det arrangeras showblåsning och prova-på för grupper. Lokalerna hyser idag Linnéuniversitetets designutbildning och en rad konstnärer har sina verkstäder där.

Orrefors glasbruk har startat gästsamarbeten med kända formgivare och designers som silversmeden Efva Attling och modedesignern Karl Lagerfeldt. Ett grepp som man kan relatera till nytänkandet hos Ekman och Ahlin när de värvade Gate och Hald att ta det konstnärliga uttrycket in i bruksföremålen.

Glashantverkets urgamla traditioner fortsätter att locka utövare, åskådare, konsumenter och investerare och även om den gamla frasen "glasets magi" är tämligen uttjatad... så finns det få ord som bättre beskriver vad det är som får människan att fortsätta arbeta med verktyg som i stort sett sett likadana ut i hundratals år, i stark hetta, med skaderisker på samma skala som en elitidrottares och ingen garanti för att det du skapat inte spruckit dagen därpå på grund av en mikroskopiskt liten spänning i materialet... Det måste vara någon form av magi.

Skrivet av Sofie Åberg

Källor:

www.ne.se

www.glasriket.se

www.museumofglass.org

Svenska formgivare av Carolina Söderholm

De formade 1900-talet av Eva Atle Bjarnestam

Design: 1900-talets pionjärer av Penny Sparke

Foton:

Flakong från ca 100 e.Kr / Marie-Lan Nguyen, Wikimedia Commons

Pressbilder på glas i träskopa och flicka och kvinna som blåser glas av Hans Runesson / AB Glasriket

Pressbilder på pokal av Simon Gate och fat av Edward Hald / Orrefors pressbilder