Ett fotografi (även foto) är en avbildning av verkligheten som skapats genom att ljus fångats på ett ljuskänsligt medium (en fotografisk film eller en bildsensor) i en kamera, antingen mekaniskt, kemiskt eller elektroniskt.
Ordet fotografi kommer från grekiskans φως phos (ljus) och γραφίς graphis (pensel), det vill säga att måla/skriva med ljus. En fotografisk bild kan vara svartvit eller i färg. Fotografiet är också grunden för filmkonsten.
Principen bakom fotografitekniken kan härledas till den grekiska filosofen och naturvetaren Aristoteles som 350 år före Kristus i sitt verk Problemata beskriver hur solstrålar som passerar en liten fyrkantig öppning ger upphov till en rund bild av solen oberoende av öppningens form.
År 1036 beskrev den arabiske matematikern Ibn Al-Haitham verktyget Camera obscura (latin, "mörkt rum") - ett ljustätt rum med ett litet hål i väggen som fungerar som ett ljusobjektiv. Om det i ett mörkt rum faller in ljus genom ett litet hål i väggen kan det på motsatta sidan av rummet uppstå en svag, uppochnedvänd bild av det som finns utanför hålet. Camera obscura som princip är en föregångare till de tidiga kamerorna.
Redan vid 1000-talets början användes tekniken för astronomiska ändamål. Tekniken användes från 1500-talet som hjälpmedel för konstnärer för att göra skisser, under 1600- och 1700-talet med hjälp av lins, till exempel av målarna Canaletto och Jan Vermeer.
Problem uppstod dock när det kom till att fixera motiven mot ett underlag. Det gick helt enkelt inte att föreviga ljuset.
De äldsta bevarade fotografierna är tagna omkring år 1826 av Joseph Nicéphore Niépce och var resultatet av många års experiment. Niépce började i likhet med flera andra personer framställa icke varaktiga bilder redan på 1780-talet och 1790-talet. Daguerreotypin, som bygger på Niépces och den senare kompanjonens Louis-Jaques-Mandé Daguerre arbeten, var det första systemet som användes i någon större skala. ¨
Daguerr(e)otypi är en tidig fotoprocess, uppfunnen av Daguerre tillsammans med Niepce, där bilden formas i amalgam (en legering av silver och kvicksilver) på en tunn silverplåt som valsats ihop med ett tjockare kopparunderlag.
Det allra första självporträttet tagen med daguerreotypi exponerades i cirka femton minuter.
Ytan var känslig för mekanisk påverkan. Att ta på plåtens yta med ett finger gjorde att bilden försvann. Det var därför nödvändigt att bevara daguerreotyper under glas i ett etui eller ram. De långa exponeringstiderna försvårade fotografering av utomhusmotiv, eftersom rörliga föremål förorsakade rörelseoskärpa, men de föremål som blev stilla blev reproducerade med stor detaljrikedom.
Under 1800-talet skedde sedan många stora tekniska landvinningar, bland annat möjligheten att göra flera kopior från samma plåt.
Sällan i teknikhistorien har världen fått ta del av en sådan komplett lösning. Den franska staten överlämnade storstilat uppfinningen till världen, mot betalningen livstids pension för Niépce och Daguerre, år 1839.
Björn Axel Johansson menar i sin bok De första fotograferna: introduktionen av fotokonsten i 1840-talets Sverige, att det finns väldigt få kända daguerrotyper kvar i världen. Orginalen kan ha förstörts eller slängts, men kopior finns ofta kvar att se via dagstidningar och tidskrifter. Johansson hävdar även att dageurrotyper alltför ofta inte hamnat i museernas vanliga fotoarkiv utan magasineras som objekt eller föremål, varvid de gärna "försvinner" i samlingarna.
Vidare säger Johansson att fotografins historia i bästa fall kan ses i välordnade familjealbum eller i en fotografisk samling i just ett museum, samtidigt ligger mängder av fotografier spridda i skokartonger, byrålådor och i källarförråd. Porträtt utgjorde länge majoriteten av de foton som togs - "vanligt folk" kunde få sina nära och kära förevigade utan att behöva kontakta en målande konstnär. Det var billigare och gick generellt fortare att få fram resultat. Fördelen med de studiotagna fotona är att historiker kan spåra fotograf och teknik. I takt med att kameran kom in i folkhemmen, anonymiserades både fotograf och tid då få foton har några noteringar om upphov och årtal. En stor del av vårt fotografiska arv är därför namnlöst.
Fotografins framsteg innebar förändringar på den konstnärliga planhalvan - när omvärlden nu kunde avbildas som det var med hjälp av en kamera, fanns utrymme för att experimentera mer inom den ickefigurativa eller ickerealistiska konsten. Impressionism och Expressionism suddade ut tydligt dragna gränser och handlade mer om konstnärens intryck och uttryck än porträttlikhet.
Men fotografisk realism är inte entydig. Bilden är till sitt ursprung social, menar Stefan F. Lindberg i sin bok Det fotografiska bildspråket. Varje bild tolkas individuellt, utifrån betraktarens kultur, speciella tradition och erfarenhet. Liksom det talade och skrivna språket, genomgår bildspråket en ständig utveckling där tidens tankesätt, informationsbehov och kulturella självbilder styr riktningen. En fotograf med verktyget att porträttera verkligheten som den är, kan experimentera med dessa faktorer för att förmedla ett budskap, förskräcka eller förtjusa.
Under 1900-talet och 2000-talet har fotografen fått en allt mer framträdande roll som yrkesmänniska och konstnär. Reportage i nyhetstidningar kan handla lika mycket om vad fotot förmedlar som om vilken ton texten skrivs i. Ny media har gett både yrkesfolk och amatörer helt nya kanaler för att porträttera och dela med sig av sin omvärld. Med hjälp av en mobilkamera och en uppkoppling mot webben kan ögonblick delas av en hel värld. Externa lagringsenheter fylls med ettor och nollor i digitala fotoalbum och tjänster som
Instagram
och
PicMonkey
ger vem som helst möjlighet att själva "experimentera i fotolabb".
Frågan är om den trend Johansson befarar även kommer att gälla för de digitala bilderna, om även de kommer förbli en anonym massa av ansikten, solnedgångar och husruiner. En skokartong på vinden har en viss livstid jämfört med en prenumeration på en extern lagringsenhet på en server någonstans i världen. När prenumerationen upphör, kan ett helt livs intryck raderas på ett par sekunder.
Skrivet av Sofie Åberg
Referenslitteratur:
De första fotograferna: introduktionen av fotokonsten i 1840-talets Sverige / Björn Axel Johansson
Stora boken om familjebilder / Björn Axel Johansson
Det fotografiska bildspråket / Stefan F. Lindberg
Wikimedia Commons
Foton från freedigitalphotos.net
Medarbetare: Lindberg, Ginna
K.59
Pn
Pna
Pna
Pna
Pna
Pna
Medarbetare: Stelander, Ralf
Pna
Pna
Inz Ohlson, Elisabeth
Nnb
Medarbetare: Nilsson, Bo ; Miller, Arja
Inz Grünstein, Denise
Noaf
Medarbetare: Mapplethorpe, Robert, 1946-1989
Inz Mapplethorpe, Robert
Besökarnas kommentarer